Fridoss

Det finns två ting som vi akademiare aldrig riktigt kommer kunna undgå. 
Det första är fritidsvärdarna. 
Det andra är vänskap.
En vänskap med stort V som egentligen betyder familj. 
En vänskap som vi alla byggt upp med någon på denna skola även fast vi kanske inte riktigt vill erkänna det. 

Det slog mig häromdagen om hur tur vi haft med våra vänskaper, när jag satt på det där fina taket nere vid grisudden och filosoferade, full som vanligt. 
Jag satt där och kollade runt på allt och alla omkring. För på något ställe var det slagsmål, men som snabbt bröts upp med hjälp av andra vänner runt omkring. Någon stod i en buske och spydde medans kompisen höll upp håret och klappade på ryggen. Folk hjälpte varandra hem, tog hand om dem som knappt kunde gå, såg till att alla hade sovplats. Delade med sig av alkohol. Och man såg till så att ingen för full idiot hoppade i älven. 

På något sätt vart den där otrygga och galna miljön helt plötsligt trygg och trevlig. Förlåt fritidsvärdarna och lärare om detta är sådant ni inte vill veta. Men försök att se det positiva. Vi har lärt oss ta hand om varandra i alla lägen och att aldrig lämna något i sticket. En livsviktig egenskap. Och det är den här vänskapen och ”mognaden” som ingen annan vanlig gymnasieelev förstår eller någonsin kommer ha. 

Vi kom till den här skolan där grupperingarna var ett faktum. Viltarna och fiskarna skulle vara ovänner. Sporthandlarna skulle vara utstötta. Hundsportarna skulle bara vara snygga tjejer. Förlåt Martin men du är en av oss nu. Att vi brutit den trenden då vi idag bevisar att vi kan ha riktigt kul tillsammans och ta hand om varandra är en väldigt mäktig känsla. Och det är faktiskt till stor del er lärare vi har att tacka för det, ert envisa arbete med att få oss att förstå att vi är mer än bara det ytliga. Det är er rektorer som antog oss till utbildningen och våra föräldrar som lät oss flytta hit vi har att tacka för det här. Att dom stått ut med oss. 

Jag kan stå här och snacka om alla vänner vi skaffat oss i en evighet, men det är inte riktigt vad jag hade tänkt få ut av mitt tal. Jag vill uppmärksamma er alla på att den här tiden faktiskt är över nu, att tre år faktiskt har gått och att vi nu med glimten i ögat och fingrarna i kors kan kalla oss vuxna.

Var noga med att inte bomba era vänner och familj med allt ni varit med om i Forshaga nu när ni kommer hem. För dem kommer inte orka lyssna på er, och lyssnar dem kommer dem inte förstå. Dem kommer tycka vi är irriterande fästingar som aldrig släpper taget och att Forshaga är en fis i rymden, ursäkta uttrycket.  Men man måste själv ha varit med om Akademin för att förstå. Man måste ha upplevt denna familjen och gemenskapen för att kunna känna medlidande till vår sorg när vi på fredag står och lipar. Det är ett liv helt separerat från omvärlden som ingen annan än oss vet om att det existerar. På gott och ont. 

Det är ett liv vi mot våra vilja säger hejdå till, och den dagen den sorgen har många av oss använt som vardagligt motto den senaste tiden, just för att klara av vardagen. Så fort studenten har kommit på tal har många snabbt bytt samtalsämne. 

Det är nog det största misstaget vi gjort under våra tre år här, och då räknar jag med alla våra klumpiga varningar och fusk på prov. Att skjuta fram det enkla faktumet att vi kommer åka härifrån gör oss till vår egen fiende. För då kommer vi alla stå där på fredag och ångra saker vi aldrig sa eller saker vi aldrig gjorde. Att vi inte berättade för vår bästa tjej eller killkompis om hur hemligt kära vi varit i dem, eller hur mycket en lärare eller vän faktiskt har hjälpt oss under åren. En lärare i en vanlig skola skulle inte kommit ihåg vårt namn efter lektionen. Och han skulle definitivt inte bry sig om vi inte var där. Vi måste ta till vara på dem här två sista kvällarna till fullo och inte blunda för framtiden. För nu är det slut. Gör allt ni alltid velat göra så ni slipper sakna något ni aldrig gjorde.

Jag menar, hur många gånger har inte Rasmus sprungit efter oss genom buskar för att försöka lyckas ge oss varningar. Hur många gånger har inte Oskar visslat i skolkorridorerna och gjort varenda jävel på bättre humör. Hur många gånger har inte Frasse blivit missförstod för hans sköna dialekt. Och hur många gånger har inte hundsportlärarna gjort bort sig inför alldeles för många människor. På denna skolan skrattar vi elever ÅT lärarna istället för MED, vilket dom på ett charmigt sätt aldrig förstår men tar med en nypa salt ändå. 
Det är dem här småsakerna vi kommer sakna. Glöm inte det.

Några av oss började här för att vi ville fly hemifrån, andra för att vi ville försöka bli något. Resten kom hit för att de inte hade något bättre för sig. Men jag tror inte att någon här inne med handen på hjärtat och stadig röst kan säga att dem ångrar sig. Hur svår vår resa än har varit. En del av oss skulle säkert gärna till och med göra om dessa tre år, utan plugget såklart. 

Detta har varit den bästa tiden i våra liv även fast vi kanske inte vill erkänna det just nu. 
Det jag försöker säga är att idag är vi inte ledsna. Vi Är inte ledsna på riktigt. 
För det är först om några veckor, månader, om exakt ett år. När nästa årskull sitter här på sin bal och lägger upp fina bilder på facebook. Som vi kommer inse vad vi fick vara med om, och vad vi kanske har gått miste om. Vad vi inte tog till vara på.

Så lova mig att ni nyttjar dessa två kvällar på bästa sätt, att ni berättar allt ni känner och allt ni hållit inne för alla, att ni inte låter blyghet eller rädsla stoppa er. För aldrig har det stoppat er förut. 

Om jag ska vara riktigt ärlig så är det egentligen tre ting vi akademiare aldrig riktigt kommer kunna undgå.
Det första är fritidsvärdarna.
Det andra är vänskapen. Familjen. 
Det tredje är alla minnen från Forshaga Akademin 2009-2012. 
Tack.