21:25:04
Det där med att alltid simma mot strömmen
Att kämpa och kämpa men aldrig nå ett mål, att alltid försöka göra det bästa av situationen men ingen ser vad som finns bakom.
Vart är mitt stöd? Vem är på min sida? Ingen som verkligen förstår. Att alltid gå i motvid, alltid simma motströms utan att någon märker det. Vem bryr sig egentligen?
Att aldrig få feedback av det man gör, alla tar för givet att det ska vara på ett visst sätt. Att alltid försöka hitta sin egna väg genom livet och det är jag ändå stolt över, det blir som man gör det till.
Att kämpa och kämpa, jag har kämpat och pluggat och varit i skolan i stort sett varje dag i 13 år. Jag har haft kompisar, men jag har aldrig haft en bästavän, aldrig haft någon som jag verkligen gjort allting med. Jag har haft kompisar och är en människa som kan umgås med många men jag har också bråkat många gånger under mitt liv, jag har väldigt lätt att tycka och tänka om folk men jag har vuxit som människa när jag har insett att det är bara idiotiskt och jag har verkligen lärt mig att alla får vara som dom vill utan att man ska bry sig! Man ska heller inte bry sig om hur andra ser på dig, men det är inte alltid så lätt!!
När jag skaffade Cassie fick jag för första gången i hela mitt liv en riktig vän, vi gjorde allting tillsammans och vi hade verkligen roligt tillsammans, hon var verkligen min allra bästa vän! jag var verkligen inte hel utan henne. Men ju mer tiden gick och när jag flyttade hemifrån blev hon inte längre min hund, hon vill inte alls lyssna på mig längre, hon tycker det är supertråkigt att träna och allt hon tänker på är pappa. Jag tycker det är skitjobbigt och jag hatar verkligen att det blivit så, eftersom varken mamma eller pappa bryr sig om hundarna på det sättet som de behöver så är det alltid jag som gör allt det hemskt såsom klipper klorna, badar henne, klipper och sköter om henne och det enda pappa gör några gånger om året är att jaga med henne. Motionerar henne knappt så det är inte så konstigt att det är honom som hon tycker om mest, detta hatar jag och jag blir lika ledsen varje gång jag är hemma och hon totalskiter i mig.
Jag är så äckligt trött på att Ayla skäller hela tiden, hon är jätteduktig på mycket men jag är så sjukt osams med henne att hon måste skälla så ofta och jag är så superarg på mig själv för att jag inte har mer tålamod och att jag alltid blir så jävla irriterad, jag borde inte ha hund ibland! Usch!!!
Men nu är det fan inte långt kvar till mitt riktiga liv börjar och jag kan försöka tänka på annat, jag tror att grunden till det mesta ligger i alla krav man har på sig för att göra klart skolarbeten och plugga, det är fan det värsta jag vet!
förhoppningsvis så börjar det lösa sig och jag tror att det blir bra nu från och med juni, jag kommer sakna alla fina människor här och allt man gör och gjort men ett nytt liv måste börja!
Förlåt för inlägget men jag är bara så himla ledsen, gråten i halsen men det är bara å kämpa vidare, snart slut på detta nu och det gäller att se framåt!!!
Vart är mitt stöd? Vem är på min sida? Ingen som verkligen förstår. Att alltid gå i motvid, alltid simma motströms utan att någon märker det. Vem bryr sig egentligen?
Att aldrig få feedback av det man gör, alla tar för givet att det ska vara på ett visst sätt. Att alltid försöka hitta sin egna väg genom livet och det är jag ändå stolt över, det blir som man gör det till.
Att kämpa och kämpa, jag har kämpat och pluggat och varit i skolan i stort sett varje dag i 13 år. Jag har haft kompisar, men jag har aldrig haft en bästavän, aldrig haft någon som jag verkligen gjort allting med. Jag har haft kompisar och är en människa som kan umgås med många men jag har också bråkat många gånger under mitt liv, jag har väldigt lätt att tycka och tänka om folk men jag har vuxit som människa när jag har insett att det är bara idiotiskt och jag har verkligen lärt mig att alla får vara som dom vill utan att man ska bry sig! Man ska heller inte bry sig om hur andra ser på dig, men det är inte alltid så lätt!!
När jag skaffade Cassie fick jag för första gången i hela mitt liv en riktig vän, vi gjorde allting tillsammans och vi hade verkligen roligt tillsammans, hon var verkligen min allra bästa vän! jag var verkligen inte hel utan henne. Men ju mer tiden gick och när jag flyttade hemifrån blev hon inte längre min hund, hon vill inte alls lyssna på mig längre, hon tycker det är supertråkigt att träna och allt hon tänker på är pappa. Jag tycker det är skitjobbigt och jag hatar verkligen att det blivit så, eftersom varken mamma eller pappa bryr sig om hundarna på det sättet som de behöver så är det alltid jag som gör allt det hemskt såsom klipper klorna, badar henne, klipper och sköter om henne och det enda pappa gör några gånger om året är att jaga med henne. Motionerar henne knappt så det är inte så konstigt att det är honom som hon tycker om mest, detta hatar jag och jag blir lika ledsen varje gång jag är hemma och hon totalskiter i mig.
Jag är så äckligt trött på att Ayla skäller hela tiden, hon är jätteduktig på mycket men jag är så sjukt osams med henne att hon måste skälla så ofta och jag är så superarg på mig själv för att jag inte har mer tålamod och att jag alltid blir så jävla irriterad, jag borde inte ha hund ibland! Usch!!!
Men nu är det fan inte långt kvar till mitt riktiga liv börjar och jag kan försöka tänka på annat, jag tror att grunden till det mesta ligger i alla krav man har på sig för att göra klart skolarbeten och plugga, det är fan det värsta jag vet!
förhoppningsvis så börjar det lösa sig och jag tror att det blir bra nu från och med juni, jag kommer sakna alla fina människor här och allt man gör och gjort men ett nytt liv måste börja!
Förlåt för inlägget men jag är bara så himla ledsen, gråten i halsen men det är bara å kämpa vidare, snart slut på detta nu och det gäller att se framåt!!!